Jag har filat på det här inlägget ett tag, men jag har inte riktigt vetat hur jag ska börja. Men va fan…here it goes!

Älskade du, jag älskar dig redan något oerhört, men det finns ett stort problem. Du finns inte. Du är inte tilltänkt ännu. Men ändå finns en oerhörd rädsla inom mig. För vad som eventuellt skulle kunna hända dig. En del saker kommer inte din pappa (jag) kunna rädda dig ifrån. Hjärtesorg bland annat. Jag är rädd för att låta dig växa upp i ett samhälle, där unga tjejer och kvinnor får kämpa för att överhuvudtaget få gå omkring ostörda. Killar och “män” som tar sig rätten att kritisera eller kommentera dig uppifrån o ner. Vare sig du vill eller inte.

Jag kommer göra allt i min makt för att detta inte ska ske. Även om jag vill, så kommer jag inte kunna va med dig varje steg du tar. Du kommer tycka att jag är den jobbigaste människan som finns. “aaahhhhrrrggg du fattar ju ingentiiiiiiing”. Fast det är ju det jag gör. Även om du inte tror på det. En del har sagt åt mig att man måste låta barnen begå egna misstag, för det är så man lär sig. Jag är inte riktigt säker på om jag kommer göra just så. Fast det vet jag inte nu. För du finns ju inte ännu.

Allt ifrån bebisgos, till att hjälpa till med galonisarna, till snacket angående blommor o bin. Gud ge mig styrka. Din pappa har alltid vart en snäll kille sett till just det. Alltid funnits där för allt och alla som behövt en extra axel att gråta emot. Vissa människor som jag träffat har jag verkligen tagit till mitt hjärta precis som jag gör med dig. Dom är få, men dom finns.

Gångerna som jag kommer släppa allt jag har för att trösta en gråtande dig. Samtalen om varför skolan är viktig. Samtalen om varför jag valde att hoppa av skolan, men varför du inte ska göra det. Kanske träffar du en framtida partner som kommer älska dig minst lika mycket som jag gör.

Vad som än händer så kommer jag att finnas där för dig!

Alltid! <3

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *