Ibland blir det inte som man hade tänkt sig

Jag skrev för ett tag sedan på min Instagram att jag ville göra ett typ av minnesinlägg, med samlade bilder från olika tävlingar jag vart på. Jag sa från början 10 bilder, det blev lite fler, så jag har fått rensa i omgångar. Historierna som kommer med varje bild är ju väldigt personliga, och kanske inte så intressant för er att läsa om. Jag hoppas ändå att ni kan finna ett liiiitet intresse av att läsa om mina minnen till dessa bilderna <3

Östen Nägga & Flirty, båda två gick bort 2018. Östen i cancer och Flirty pga skada 🙁

Det här är Östen Nägga tillsammans med hans favorithäst Flirty. Den här fantastiska mannen träffade jag när jag först tillträdde min tjänst som Hästskötare på Jokkmokks Ridklubb, som sedermera blev att jag tog över ansvaret för ridskolan och hästarna. En utmanande tid, men såklart väldigt givade.

Östen blev snabbt en mycket mycket god vän till mig. Han berättade mycket om den samiska kulturen vilket är ett måste när man faktiskt befinner sig i Sapmi. För er som undrar vad Sapmi är så bifogar jag en skärmdump här nedan från Wikipedia 🙂


Miljön där uppe är helt magisk. Svenska fjällen. Jokkmokk ligger norr om Polcirkeln vilket gör det hela mer speciellt på något sätt. Om ni får möjligheten att åka dit. Fundera inte, GÖR det bara!!

Jag fick äran att va fotograf under första omgången av Patrik Kittel Dressage Tour när dom besökte Djursholms Ridklubb. På denna bilden är det Caroline Darcourt och den fantastiska svarta hingsten Van Vivaldi. Hade jag haft ett lämpligt sto att betäcka hade jag valt den här hingsten alla dagar i veckan.

Det här är Citrina. Ponnyn alltså.

Efter att den här bilden togs bröt jag ihop. Konstigt tänker ni. Ja de kanske är lite konstigt. Men Citrina och jag är gamla arbetskamrater när Västerkumla Ridskola fortfarande va aktiv. Ridskolan las ner för kanske 15år sedan eller mer. Jag har alltså inte sett den här ponnyn sedan dess. Jag trodde ju faktiskt att hon va avlivad sen länge. Men icke. Här är hon typ 123år gammal men superfräsch, på en lätt hopptävling tillsammans med sin ryttare på Hufvudsta Ridklubb. Som ni ser på rosetten så vart dom även felfria den klassen.

Jag tror faktiskt att Citrina fortfarande lever, fast som pensionär på Hölö Ridklubb 🙂

Jaha tänker ni. En bild på Mr.Dressage him self. Eric Lette. Inte så märkvärdigt egentligen. Men historian till den här bilden är lite rolig 😛

Han hade precis hunnit blåsa för start till ryttaren som va på banan. Sen blåste han igen, ganska kort efter. Alla undrade ju såklart, vad i hela friden händer!?! Men serrni, gubben har stenkoll på läget. Han går ut ur kuren, in på banan en bit, tittar sedan ner och ropar till sig funktionärerna.

Då hade alltså Eric lagt märke till att en kopparödla slingrat sig in på banan. Vill minnas att han även fick ett mindre applåd för detta tilltag 🙂

När vi ändå är på det här spåret. Eric satt där i kuren och såg lite finurlig ut. Han är ju rätt respektingivande så att jag ens fick för mig o fråga om han kunde tänka sig att sätta solglasögonen på näsan och se lite ungdomlig ut vet jag inte 😛 Men bilden blev ju väldigt bra ändå 🙂

Älskade Diesel & Ida. Radarparet. En utav mina absolut favoritbilder när det kommer till kategorin Prisutdelningar 🙂 Bilden är tagen i Mantorp 2017. Jag och Ida pratade om att om hon vinner så skulle hon göra tecknet för Rock & Roll. Det blev istället Idas egna tappning på det hela, som blev mycket bättre än planerat 🙂 Spiderman, eller Jag älskar dig på teckenspråk. Hur som helst, bra som fan blev det 🙂

Hur ska jag sammanfatta dessa två tjejerna då. Hedda har ja känt sen hon va 12 och hade sin dåvarande ponny uppstallad på ett stall jag hängde mycket på då. Elsa träffade jag på obs-tävlingen i Mantorp 2017, sen har vi träffats på mängder av tävlingar 🙂

Hedda är lite som en lillasyster för mig, en som jag skulle skydda med mitt liv om det skulle behövas. Händelser som inträffat med båda ponnyerna där man funnits som en hjälpande hand, och som etsas sig fast i hjärtat på mig. Även på tävlingar och på hemmaplan <3

En speciell historia är just från Mantorp 2017. Jag står och ska precis börja plåta en klass. Telefonen vibrerar till, Heddas mamma Stina har skickat ett meddelande på Messenger, nått i stil med “Braven har gjort sig illa, kan du komma?” Jag slänger kameran i knäet på Anton Tairi och springer. Då hade ponnytoken på något sätt skallat sig själv inne i transporten. Den grejen lär han inte göra om igen, för han blev rätt omtöcknad ändå 😛

Klara Lisjö med EG Marie Curie.

Ja jösses. Blir tårögd bara jag tänker på det.

2017 va Klara och Marie också i Mantorp och red. Det gick inte så bra. Det gick verkligen skitdåligt om man får uttrycka sig så. Efter sista halten och hälsningen så slänger hon sig runt halsen på ponnyn o bara öser beröm över henne. Klappar och pussar om vart annat. För mig, som älskar hästar blev det här väldigt rörande. När jag sedan träffade Klara och hennes mamma på parkeringen så sa jag till dom: “Jag måste bara säga att det där kan va det finaste jag någonsin sett på en tävlingsplats. Att man verkligen älskar sin ponny så himla mycket även fast det gick dåligt.” Det sas väldigt mycket mer än så. Sen stod vi alla tre o bara grät <3 Man kan inte tro det, men jag är ganska blödig. Jag kan till exempel inte se filmen Seabiscuit utan att gråta sönder mig totalt. Så har ni inte sett den filmen, SE DEN!!

Jag kan inte tänka mig ett bättre avslut på det här inlägget än med American Dollar. Som bekant så finns han inte med oss längre.

Jag fick ett samtal från Dollars stora matte. Vida’s mamma alltså 🙂 “Nu är det såhär, vi ska ta bort Dollar, och vi vill gärna att du kommer och tar bilder på Vida och honom innan det är dags“. Självklart va mitt svar. Jag kommer. När vi väl hade lagt på bröt jag ihop. Kanske är konstigt för många att jag gjorde det, men som jag skrev innan, jag är blödig. Jag känner ju såklart med familjen. Dom ska alltså ta bort en del av dom själva. Hjärtat kommer inte bli helt igen. Nu har dom såklart fina fina Notty, men det går inte att ersätta en personlighet som Dollar. Full i fan o alldeles underbar.

Det är nått speciellt med dessa B-ponnyer. Utbildningsmaskiner utan dess like. Därför tror jag att den känns lite extra.

Du e saknad <3

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *